Min älskade älskling, han är seriöst det finaste jag har. Jaja, han är jävligt tjock och så vidare men det hade inte vart någon Korven om han inte var tjock?!   Så han är min egna lilla knubbis, en katt på 5 år som är helt underbar och unik på alla sätt som finns! Haha, han må vara världens mesigaste och töntigaste katt men det är jävligt gulligt. c: Så all min kärlek till min lilla mobbadekatt!    

Hahaha, många har nog hört mig snacka om detta stället. Men asså! JAG MÅSTE DIT! Jag knarkar denna videon hela tiden och drömmer mig bort. Så fucking underbart. Nästa år SKA jag dit eftersom i år blir lite svår. Jävla 18 års gräns!    Ska fan stämma dem eller något.. 

Jag hade inte ens en bra kamera när jag tog denna bilden men jag blev faktiskt väldigt nöjd med den. Den är ungefär 4 år gammal också, haha... Tog bilden typ vid mördastigen mellan Trandared och Hedvigsborg, på bron där you know!   

Jag har alltid känt saknad i mitt liv, efter kärlek och så vidare ni vet? Strävat efter killen man alltid har vart så jävla kär i eller saknat sitt ex när man har blivit dumpad. Det gör så förbannat jävla ont inom sig och man vill inte finnas för den stunden typ.

Men att sakna någon som aldrig någonsin kommer tillbaka, som nu mera bor där uppe i himlen. Är så jävla äckligt hemskt... Man vet seriöst inte vart man ska ta vägen. Man vill bara ställa sig upp och skrika allt vad man har och lite till. Det finns liksom inte ord för det.

På Lördag har min fina vän Jonathan vart borta i 2 månader, 2 månader som känns som flera år. Jag har fortfarande inte fattat att allt detta är sant. Det går bara inte att föreställa sig att du ligger som aska under jorden.

Det var en Måndag, mamma ringde mig runt 12.40 tiden när jag var i skolan och berättade att Jonathan inte längre fanns. Det kom som en chock och jag satt och stört lipa i skolan. Alla runt omkring bara kolla på mig och fatta ingenting.. Jag ville inte ens åka hem från skolan sen för att sitta hemma och höra mamma eller Ted gråta, för det skulle bara göra mig mer ledsen.

På Onsdagen efter där så åkte jag med Ted till sjukhuset - kapellet och titta på honom när han låg där på en bår med en vit skjorta och en blå filt på sig. Han var helt rosa med lite blåaktiga läppar, händerna var illblåa. Han var så fruktansvärt kall och hård av all kyla. Men hans hår var fortfarande i liv, det var helt mjukt och lent. Att se och röra Jonathan en sista gång var en stor betydelse. Visst, jag lipa som en gnu men det var det värt.. Men redan då kunde jag inte förstå att det var sant. Det gick bara inte.

Sedan på begravningen den 22 December kunde jag inte heller fatta att han var borta. Att han låg där i sin blåa kista och sov. Dem visade jätte fina bilder på honom och spelade fin musik. Det var jätte fint, och det förtjänade han. Det värsta var att gå fram till kistan och ta farväl, aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv..

Sen att se hans grav förbättrar det hela inte heller, i mina ögon finns han fortfarande och i mina tankar. Han finns där jämt och kommer alltid minnas honom med ett leende.

Jonathan var en av dem snällaste och omtänksamaste personen jag visste, han la ofta sin tid på att ta hand om människor. Och det känns skönt att han ringer och säger "Jag ska ta hand om din mamma, var inte orolig. Och är det något så är det bara att ringa." Men vem ska jag nu ringa om det är något? Jonathan var alltid glad. Av dem åren jag kände honom så har jag nog aldrig sett honom arg eller ledsen. Han hade precis samma humor som en också, så det var en person som var lätt att umgås med. Har så mycket minnen som finns i huvudet. När jag och mamma sminkade honom på toan när dem skulle på Halloweenfest. Han hade mina kläder på sig. En kjol, ett linne, nätstrumpbyxor och min skinnjacka. Fick tillbaka allt utom skinnjackan, den hänger kvar där hemma hos dig. Men det är lugnt, den kna få bo där.

Men ni och Jonathan/Jonathans familj ska veta att han är saknad i alla fall. Vi tänker på honom varje dag och vi alla minns honom med ett leende på läpparna.

Vi ses om några år min vän, då ska jag krama om dig som aldrig förr!   

Vill bara säga att jag älskar denna låt rätt jävla mycket, kan sitta och knarka den i timmar. Jag lovar att den är värd att lyssna på, och lyssna på den fina texten. Man smälter ju typ..

Ed Sheerans alla låtar är självklart bra, men denna. Det går inte ens att beskriva.